söndag 21 december 2014

Nordens mystiska väsen: Tomten (del 4)


Mystiska väsen från Norden: Tomten.

I de nederländska (stor)städerna har vi lite eller ingen kunskap om mystiska väsen, kusliga spöken, mörka gestalter, goda eller onda andar. Möjligen är vi, holländare, lite för prosaiska för allt detta, kanske har vi bara för lite natur i närheten för att utveckla en tro för övernaturliga figurer. I Sverige är läget dock helt annorlunda....På min blogg berättar jag lite mer om några mystiska väsen.

Del 4: Tomten

Tomten kan beskrivas som en mycket liten äldre man, ofta med vitt skägg, klädd i gråa kläder och luva. Tomten är inte så stor: mindre än människor, kanske bara några decimeter hög. Han visar sig ogärna.  Tomten, eller gårdstomten eller hustomten ser alltså helt annorlunda ut än jultomten, som avbildas oftast som en tjock äldre man, lika stor som en människa, med röda byxor, röd luva och ett långt vitt skägg.

Hustomten eller gårdstomten hör ihop med en bestämd gård eller bestämt hus. Tomten har övernaturliga krafter och när han bemöts väl, sörjer han för husets trevnad och ser han till att gården har lycka med sig och att bonden blir rik.
 
Tomten antas vara den första mannen som odlade upp just den gården i det förflutna, och som inte kommer till ro efter döden, utan ska se till ”sin”gård. Det är därför han arbetar på gården hela tiden: han bar t. ex. säd i sin ränsel , han ser till hästarna och korna, han sköter och framförallt vakar över djuren i ladugården där han också bor. Det är också möjligt att gårdstomten bor under gårdens vårdträd. Hustomten håller till på husets vind. 

Akta dig!
Tomten har ett vresigt temperament; han kan vara snarstucken och blir snabbt retad och då kan han ge örfilar åt den som retar honom.  Blir han illa behandlad, lämnar han gården och tar lyckan med sig. Således är det viktigt att hålla sig väl med honom och att inte förarga honom på något sätt.
Som tack för hans arbete ger man tomten en skål gröt. Tomten är särskilt förtjust i risgrynsgröt. Men man har också hört talas om att tomten i vrede dräpte en ko när han inte fick en klick smör i sin gröt...

Det säger kanske också något om sveriges bondesamhällets värderingar att tomten, som skyddar gården, är en man, medan skogsrået, skogens och vildmarkens skyddsväsen (se en tidigare artikel på bloggen), är en kvinna.

Den svenska bilden:
Två personer som präglar den svenska bilden av tomten är Viktor Rydberg med sin välkända dikt ”Tomten” från 1881, där tomten ser efter gården en midvinternatt och funderar över människornas ändliga livstid (se nedan för den svenska och sedan den holländska texten), och Jenny Nyström som från 1874 tecknade flera julkort med tomtemotiv.

Jultomten
På holländska kallas jultomten för de kerstman, eller julmannen. Santa Claus kommer egentligen från den nederländska Sankt Nikolaus, eller Sinterklaas, som blev Santa Claus i de Förenta Staterna. Jultomten lånades in till Sverige under 1800-talets andra hälvt, främst från Tyskland, och liknar mest gårdstomten men, som sagt, mycket tjockare och större.




Viktor Rydberg: Tomten

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
 
djupt under midnattstimma.
 
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus, 
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.
 
Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
 
gott intill morgontimma.
 
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.


Viktor Rydberg: Tomte


De midwinternacht is bitterkoud    
de sterren fonkelen en blinken
in de afgelegen boerderij is iedereen
tijdens middernacht in diepe slaap
De maan klimt aan de hemel  
sneeuw licht den en spar op
sneeuw licht het dak op
alleen Tomte is wakker


Grijs staat hij bij de deur van de schuur
grijs tegen de witte sneeuwhoop
kijkt, zoals al zovele winters,
omhoog naar de maan,
kijkt naar het bos, waar spar en den
rondom de boerderij een donkere cirkel vormen
peinst, ofschoon het geen zin heeft,
over een wonderlijk raadsel

strijkt met zijn hand door baard en haar
schudt hoofd en muts...
nee, dit raadsel is te moeilijk
nee, ik los dit niet op
Wuift, zoals hij pleegt te doen,
zulke vragende gedachtes snel weg
Scharrelt nog wat rond en gaat dan op pad
om zijn werkzaamheden te doen


Loopt naar voorraadschuur en opslagruimte
voelt aan alle sloten.
In hun stal dromen koeien in het licht van de maan,
dromen over de zomer.
Bevrijd van tuig, slaag en leidsel
droomt ook pony Pålle in de stal:
de voederbak waarover hij buigt
wordt gevuld met geurende klaver




Loopt naar de omheiding waarbinnen lam en varken
liggen te slapen
Gaat naar de kippen, daar staat de haan
trots op zijn hoogste stok
In het hondenhok ligt Karo op stro
hij ontwaakt en wuift zijn staart een beetje
Karo kent zijn Tomte
Zij zijn goede vrienden

Tomte sluipt nu als laatste naar
de geliefde boerenfamilie
Al lang heeft hij gemerkt
dat zij zijn ijver waarderen
Dan op zijn tenen de kinderkamer in
en nadert het bed van de kleintjes
niemand zal het hem kwalijk nemen:
dat is zijn grootste geluk

Zo heeft hij ze gezien, vader op zoon
al vele generaties lang
slapende kinderen; maar waar,
waar vandaan kwamen zij?
Families kwamen, bloeiden, werden ouder, gingen...
maar waar naar toe?
Het raadsel dat zich niet laat beantwoorden
keerde zo terug!

Tomte klimt naar de zolder van de schuur
Daar heeft hij zijn woning en vesting
Hoog op de vliering in de geurende hooi
vlakbij het nestje van de zwaluw
-nu is het zwaluwnestje leeg
maar in de lente komt zij zeker terug
gevolgd door haar maatje-

Dan heeft ze altijd veel te kwitteren
alle herinneringen aan de reis
Maar niets weet ze van het raadsel
Dat aan Tomte knaagt
Door een kier in de wand
verlicht de maan zijn baard
Tomten peinst en piekert

Stil is het bos, het land
Al het leven is bevroren
Alleen van de waterval verderop
Hoor je heel zacht het gebruis
Tomte luistert en, half sluimerend,
Denkt hij de stroom van de tijd te horen,
Vraagt zich af, waarheen zal die gaan
Waar zou de bron kunnen zijn?

De midwinternacht is bitterkoud    
de sterren fonkelen en blinken
in de boerderij slaapt iedereen
tot aan de ochtend een diepe slaap
De maan daalt tot aan de hemel  
sneeuw licht den en spar op
sneeuw licht het dak op
alleen Tomte is wakker...


Källor:

Scandutch och Zweedsblog önskar dig en god jul och gott nytt år!


onsdag 10 december 2014

Nordens mystiska väsen: Mylingen (del 3)

I Nederländerna har vi inte så mycket kunskap om mystiska väsen, kusliga spöken, mörka gestalter, goda eller onda andar. Möjligen är vi, holländare, lite för prosaiska för allt detta, kanske har vi bara för lite natur i närheten för att utveckla en tro för övernaturliga figurer. I Norden är läget dock helt annorlunda....
På min blogg ska jag berätta lite mer om några mystiska väsen.

Del 3: Mylingen


Mylingen
En myling är en ande som vistas över de dimmiga myrarna, i de djupa skogarna, mellan de gamla stenrösena och nedanför de mörka skogsbackarna i Sverige. Ibland hör man mylingen i närheten av en gammal bondgård, ett övergivet uthus eller utedass...

I svensk folktro är mylingen ett mördat barn som sedan gömts i jorden eller till och med under golvet i stugan. Mylingen mördats av sin mor för att dölja att hon blev med barn och på det här sättet ville undkomma skammen. Barnet dödades efter födelsen, men innan dopningen, och barnet fick aldrig ett namn. Sen blev det döda barnet en gengångare, ett slags spöke.

På kyrkogården
Ibland kunde man höra gråt och barnskriksrop på hjälp: “Ge mig ett namn!”. Då kunde man rädda barnet genom att gräva upp liket och sedan begrava det i vigd jord på en kyrkogård.

I det gamla svenska bondesamhället hade begravningsplatsen stor betydelse för om man skulle komma till himlen eller inte. Kyrkogårdens jord var vigd åt Gud och det var endast de som vilade där som blev saliga. Rester efter barnlik har hittats i kyrkogårdsmurar, troligen gömda av ogifta mödrar som hade ändå försökt ge sina dödade barn en plats i himlen.

I sagor berättas det om hur unga mödrar i mörka nätter blev avslöjade när mylingen sjöng en sång om sitt öde på stället där den gömdes.

Tjejer, akta dig!
I andra berättelser börjar mylingen dia mamman då den hittar henne och slutar inte förrän den sugit allt blod ur modern, som dör. Syftet med dessa sägner var att varna ogifta kvinnor för sex före äktenskapet och att skrämma dem från att döda sina barn.

Ordet mylingen kommer från det fornsvenska ordet “myrða” eller myrding. Mylingen betyder alltså “mördat”...

En svensk folksaga:

I gården Sundshult i Naverstads socken fanns för hundra år sedan en myling som spökade om nätterna så att folket aldrig fick någon ro. En gång strax före jul hade de skomakare i gården och skomakaren satt uppe och sydde om natten. Bäst han satt där kom det fram ett litet barn och sade: 

'Varför sitter du där? Flytta dig åt sidan!'

'Varför det?' frågade skomakaren. 

'Jo', sade mylingen, 'jag vill dansa.' 

'Nå, så dansa då!' sade skomakaren. 

När mylingen hade dansat en god stund gick han sin väg, men snart kom han igen och sade:'Jag vill dansa om igen, och då dansar jag ut ljuset för dig!'

'Nej', sade skomakaren, 'det låter du bli. Men vem är du som far fram på det här viset?' 

'Jo, jag bor under nedersta trappstenen i farstubron.' 

'Jag lider stort tvång, för bytta ä' trång och benen ä' fång.' 

Vem har lagt dig där? frågade skomakaren. 

'Se efter när det blir dager så får du se mor min komma i en röd hätta. Men hjälp mig härifrån så ska jag aldrig dansa mer.'

Det lovade skomakaren och mylingen försvann. Nästa dag kom en piga från granngården med en röd halsduk på huvudet och när man grävde under farstubron hittades skelettet efter ett mördat barn. Liket fördes samma dag till kyrkogården och den brottsliga modern överlämnaddes i rättvisans händer. Sedan dansade Sundshults myling aldrig mer... 

Ur Herman Hofberg, Svenska Folksägner, Skoglunds Förlag, Stockholm 1882.


Källor:

Nästa gång: Tomten!
Nästa gång läser vi lite mer om...(jul)tomten förstås!

Vi hörs!

Fop Alers 

Scandutch

torsdag 20 november 2014

Nordens mystiska väsen: Skogsrået (del 2)

Skogsrået eller Huldran
I Nederländerna har vi inte så mycket kunskap om mystiska väsen, kusliga spöken, mörka gestalter, goda eller onda andar. Möjligen är vi, holländare, lite för prosaiska för allt detta, kanske har vi bara för lite natur i närheten för att utveckla en tro för övernaturliga figurer. I Norden är läget dock helt annorlunda....
På min blogg ska jag berätta lite mer om några mystiska väsen.
Del 2: Skogsrået

Skogsrået
Visserligen härskar den manliga Näcken över Nordens älvar, sjöar, bäckar och forsar, men det är Skogsrået som är härskarinna över de svenska och norska skogarna. Utan musikinstrument i det här fallet, men för övrigt lika mystiskt som hennes manliga gestalt.



Skogsrået: ett skogsväsen från förr
Skogsrået (Sverige) eller Huldran (Norge) är en vacker kvinna som bor i de djupa skandinaviska skogarna. Genom sin skönhet lockar hon godtrogna vandrare, kraftfulla skogsarbetare, och ensamma jägare som hon blir förtjust i. Hon är vackrare än alla de kvinnor man har någonsin sett. Hennes stora bruna rådjursögon och rävsvans, som ibland sticker ut under klänningen, betraktas bara när man är nära henne. Men det stora svarta hålet på hennes rygg, som liknar mest en rutten och urholkad trädstam, är någonting hon försöker dölja för männen hon lockar till sig.  Detta skäms hon för. Hon har förmåga att uppbringa både vacker sång och ett högljutt elakt skratt.
Men så länge man visar skogen och dess invånare respekt brukar skogsrået vara vänlig tillbaka.




Huldran eller Skogsrået är antingen prydligt klädd i kläder gjorda av skogens material eller så är hon helt naken; oskuldsfulla män blir lätt frestad av hennes skönhet. Gör man som hon behagar, så kan hon ge jägaren god jaktlycka. Jägaren kan ge henne en bit mat t.ex. Och genom att blåsa ner i bösspipan kan hon göra så att vapnet aldrig missar. Men akta dig! Skogsrået älskar karlar, kärlek och sex och förvrider vettet på mannen.
Den som har haft sexuellt umgänge blir ibland inbunden och kan förlora sin själ...


Skogsrået i vikingatiden
Vikingaguden Oden avskydde Skogsrået och när det hördes ett susande ljud från himlen var det Oden som for över himlavalvet i jakt efter att döda Skogsrået eller Huldran.


Skogsrået besöker en kolare i skogen. Lägg märke till svansen. 
Xylografi av Per Daniel Holm.


Ordet Skogsrået:
Också kallad Skogssnuva, Skogsfru, Skogsnymf  eller Skogsråndan på svenska eller Huldran på norska.

Nästa gång talar vi lite mer om Mylingen, barnet som dödades strax efter födelsen...
Hejdå,

Fop Alers

Scandutch

torsdag 6 november 2014

Nordens mystiska väsen: Näcken (del 1)


I Nederländerna har vi inte så mycket kunskap om mystiska väsen, kusliga spöken, mörka gestalter, goda eller onda andar. Möjligen är vi, Holländare, lite för prosaiska för allt detta, kanske har vi bara för lite natur i närheten för att utveckla en tro för övernaturliga figurer. I Norden är läget dock helt annorlunda....
På min blogg ska jag berätta lite mer om några mystiska väsen.
Del 1: Näcken


Näcken av Ernst Josephson
Näcken
1884 målade den svenska konstnären och målaren Ernst Josephson en tavla som visar en naken ung man som sitter i en fors och spelar fiol. Målningen heter “Näcken”och har sedan dess präglat den allmänna bilden av Näcken i Sverige.



Näcken: ett vattenväsen från förr
Näcken
Näcken är ett skandinaviskt naturväsen utan familj och barn, som lever i sötvatten som älvar, åar, tjärnar och sjöar i Sveriges inland. Näcken är mestadels manlig och spelar vanligen ett stränginstrument som fiol eller harpa. Han framställs både som en skön yngling med blommor i håret och som en ful gestalt med grodliknande trut. Näcken kan också förvandla sig till djur, oftast som en vit häst. Vanligast är dock en naken människa som vackert spelar fiol.

Figuren är känd från gammal nordisk folktro sedan fornnordisk tid, främst från sägner och folkvisor från Norge och Sverige.

Man kan lyssna till hans spelkonst när man offrar tre droppar blod, ett svart djur, snus, brännvin eller ett köttben i vattnet. Men det kan vara farligt att lyssna på näckamusik: tonerna förtrollar folk och får dem att hoppa i vattnet. Sedan lockar Näcken personer till sig för att dränka dem. Farligast är Näcken för kvinnor: de hamnar på sjöbotten och hörs aldrig mer av…

Näcken längtar efter att få komma in i himlen, vilket är omöjligt. Det är därför att hans musik är plågsamt sorglig. Han dränker människorna i sin avundsjuka över deras kontakt med Gud. Man kan “binda” Näcken i sjön genom att sticka ner en sax eller en kniv i vattenbrynet eller spottar tre gånger i vattnet och sen säga “jag binder dig”.


Ordet Näck
Ordet näck har ingenting med nakenhet att göra: Näck härleds från ett indoeuropeiskt ord, som betyder att bada, att tvätta sig, rena sig.
I Norge kallas Näcken för Nokken eller Nykken och i Finland Näkki.
Andra svenska namn på Näcken är kvarngubben, strömkarlen eller forskarlen.


Den moderna Näcken:
I byn Hackås, södra Jämtland, utser man årets gestaltning av Näcken genom en tävling vid eller i byns bäck. Den andra torsdagen i juli bedömer juryn musikaliskt nivå, deltagarens utstrålning samt trovärdighet med legenden. Tävlingen går ut på att man ska gestalta Näcken med eller utan instrument. Sen 2013 tillåts även kvinnor i tävlingen:
Kvinnlig näcken




Sarek, en svensk musikgrupp som bildades 2002 och upplöstes 2012 gjorde även en låt om Näcken:

Sarek: Bäckamannens brud
Sent en kväll i sommartid
Allt är tyst och andas frid
Då smyger hon när ingen ser
Forsen viskar hennes namn
Där sitter han i månens sken
En speleman uppå en sten
Så vacker men med sorgsen blick
Han som aldrig någon fick
Hon har inte en chans
Där hon virvlar runt i yrande dans  


I en brusande älv
Sitter spelemannen själv
Som en spelande gud
Väntar på sin vita brud
Men när ögonen fått färg
Utav vatten och av berg
Tar hon mot hans hand
Och hon lämnar för alltid land


Dansen går mot klippans kant 
Farlig mark som stupar brant
Och älven kräver sitt i natt
Hör den ropar hennes namn
Hon har inte en chans
Där hon virvlar runt i yrande dans


I en brusande älv
Sitter spelemannnen själv
Som en spelande gud
Väntar på sin vita brud
Men när ögonen fått färg
Utav vatten och av berg
Tar hon mot hans hand
Och hon lämnar för alltid land



Där i månskenets glans 
Syns en älva i en yrande dans
I sin brusande älv
Sitter bäckamannen själv
Men hans vitklädde brud
Har nu tagits mot av gud
För när ögonen fick färg
Såsom vatten och som berg
Tog hon näckens hand
Och kom aldrig mer i land


På holländska: 





Een late zomeravond
Alles is stil en ademt vrede
Dan sluipt zij, als niemand kijkt
De  stroomversnelling fluistert haar naam
Daar zit hij in het schijnsel van de maan
Een speelman op een steen
Mooi, maar met een verdrietige blik
Hij is altijd alleen
Zij maakt geen kans
Rondwervelend in een duizelingwekkende dans

In een bruisende rivier
Zit de speelman hier
Als een spelende god
Wachtend op zijn witte bruid
Maar als ogen kleuren
Van water en berg
Neemt zij zijn hand
En verlaat voor altijd het land

De dans nadert de afgrond van de rots
Gevaarlijk terrein, hellend en steil
En de rivier eist het zijne vannacht
Hoor hoe die haar naam roept
Zij maakt geen kans
Rondwervelend in een duizeligmakende dans


In een bruisende rivier
Zit de speelman hier
Als een spelende god
Wachtend op zijn witte bruid
Maar als de ogen de kleur krijgen
Van water en berg
Neemt zij zijn hand
En verlaat voor altijd het land


Daar in de glans van de maneschijn
Zie, een Elf in een duizeligmakende dans
In zijn bruisende rivier
Zit de speelman hier
Maar zijn bruid, met witte gewaden omhangen
Is al door god ontvangen
Want toen de ogen kleurden
Zoals van water en van berg
Nam zij näckens aangeboden hand
En kwam nooit meer aan land...










Nästa gång lite mer om den kvinnliga varianten: Skogsrået som också kallas för Huldra i Norge.
Skogsrået eller Huldran







































Vi hörs,
Fop Alers
Scandutch