fredag 3 januari 2014

Lasse Berghagen: Flakmopedisten


I somras, när jag var i Östersund, köpte jag en bok av Lasse Berghagen: 'Flakmopedisten'.
Boken omfattar två delar: den första delen innehåller berättelser från när Lasse Berghagen var ung. Ändå sedan barndomen har Lasses dröm varit att äga en flakmoped. I den första delen skriver Lasse Berghagen några känsliga dikter som handlar om livet och döden, glädje och sorg, naturen och minnen.

Den andra delen handlar om en - fiktiv- vän, Hubbe, som faktiskt kör flakmoped.
Det är Hubbe som gör sällskap med Lasse nere i bastun vid sjön, och den historia han berättar är precis vad man kan vänta sig av en äkta flakmopedist.


När Hubbe dör läser hans dotter Sofia en av Lasses dikter på Hubbes begravning. Hon hade hittat den i Hubbes fiollåda.

Dikten heter ”Du vandrar som oftast allena”:

Du vandrar som oftast allena
På väg mellan vagga och grav
Din ränsel är fylld utav drömmar
Och längtan din vandrings stav

Så stark är din tro på en framtid
Att du anar ett mål där du går
Din ungdom finns med som en skugga
Från smultron och barfotaår.

Du går över blomstrande ängar
Din lovsång är fåglarnas sång
Från gryning till skymning du vandrar
Mot en väntande solnedgång

Visst möter du tvekan och tvivel
Ett vägskäl stjäl en minut
Förundran och ängslan gör sällskap
Vad väntar vid vägens slut?

Ett värdshus med gyllene salar
Rätter på silverne fat
Du vandrar som oftast allena
Med döden som färdkamrat

Med vad gagnar att gå här och grunna
Grubbel kan göra dig blind
Fördunkla det vackra och sköna
Försena vid grind efter grind

Vad gagnar att gå här och grunna
Du har din tid inget mer
Sjung du din lovsång till livet
Var glad åt allt gott som det ger


 
Nästa gång blir det Lasse Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta” och en översättning till holländska.



Då säger jag: Gott Nytt År!
Vi hörs,

Fop





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar