Så börjar historien om Frederik och Harriet. En gång för många år sedan var de djupt förälskade. Nu lever Frederik på en ö i yttersta havsbandet i en stor tystnad, omgiven av sin hund och katt, med en myrstack i sitt vardagsrum. En mörk hemlighet, ett stort misstag har gjort honom till en skygg ensling. Harriet ska snart dö och kräver att Frederik ska infria det löfte han en gång gav henne.
Tillsammans gör de en resa som på många sätt blir omskakande och leder till möten med de märkliga människor som döljer sig under den lugna svenska ytan."
Jag har sammanfattat Mankells roman som blev skriven i fyra delar:
Första satsen: Isen
Andra satsen: Skogen
Tredje satsen: Havet
Fjärde satsen: Vintersolstånd
Första satsen: Isen
Kapitel 1
 |
| min isvak |
En äldre, naken man i den isande kylan, med en yxa i
handen, på väg att hugga upp en vak?
Om det stod någon med en kikare ute på den infrusna
fjärden och såg vad jag höll på med, skulle han tro att jag var galen och att
jag höll på att förberedda min egen död.
Jag växte upp i ett ingenmansland, mellan tårar -min mor,
som var operasångare grät ofta- och tennsoldater. Min far brukade ordna sin
stora samling av tennsoldater.
Min far, som var servitör, envist hävdade att det en
servitör och en operasångare hade
gemensamt var nödvändigheten av ordentliga skor för att kunna utföra sitt
arbete.
- Har du några planer för din framtid? frågade far när
jag var ung.
- Jag vill bli kirurg.
Och så blev det.
Jag blev läkare. Jag skulle ägna mitt liv åt att karva i
mänskliga kroppar.
Kapitel 2
 |
| Jansson är postförare som kör hydrokopter |
Jansson är postförare här ute i skärgården. Han kör
hydrokopter för att leverera posten. Jag bor nästan ensam här på ön. I år är vi sju kvar. Idag kommer ingen post.
Det gjorde det inte igår heller. Det är sju och ett halvt år sedan han hade ett
brev till mig och det var sista gången. De meddelade att jag hade tilldelats en
gravplats på kommunalens kyrkogård. Det
är det enda brev jag mottagit under den senaste tolv åren.
Idag är det vintersolstånd. Årets längsta natt och
kortaste dag.
Det hade varit en vanlig dag. Det var mycket kallt och
det låg en död fiskmås ute i sjön vid min infrusna brygga.
Jag låg och såg ut i mörkret och jag tänkte att mitt liv
skulle fortsätta som nu.
Ingenting avgörande skulle hända.
Kapitel 3
 |
| det var dags att doppa mig |
När jag vände mig om såg jag att det stod en människa ute
på isen.
Jag kunde se att det var en kvinna som stod lutad mot en
rullator. Vem det än var, så kunde jag inte stå kvar naken bredvid min vak. Jag
ville inte ha några besök. Jag skyndade upp till huset, klädde mig och tog min
kikare.
Hon kom emot mig i kikarens ögon och jag såg att det var
Harriet.
Det var ett av de ögonblick i livet när tiden inte bara
står still utan faktiskt inte längre existerar.
Trots att det var för nästan 40 år sedan som jag såg henne
sista gången, visste jag att det var hon.
Harriet Hörnfeldt, som jag en gång älskat mer än någon
annan kvinna.
Men jag svek henne.
Jag sa inte ens adjö till henne, jag bara försvann utan
att förklara varför.
Nu stod hon här ute på isen med en rullator, exakt 37 år
sedan jag försvann...
Kapitel 4
Harriet såg sig långsamt runt i rummet.
- Var är jag?
- I mitt kök. Jag såg dig ute på isen. Du hade ramlat.
Jag tog in dig hit. Hur mår du?
- Jag mår bra, men jag är trött.
Jag började laga mat. Harriet satt i soffan och följde
mig med blicken. Vi sa ingenting till varandra och jag blev nervös. Varför sa
hon ingenting? Varför hade hon kommit efter alla dessa år?
- Hade du någonsin trott att vi skulle träffas igen?
- Jag vet inte.
- Jag behöver sova, sa Harriet. Jag är trött. I morgon
ska jag berätta varför jag har kommit.
Fortfarande visste jag inte varför Harriet hade kommit
till min ö. Men i hennes handväska hade jag hittat ett papper där det stod att
hon var svårt sjuk och snart skulle dö.
Kapitel 5
- Du undrar naturligtvis varför jag har kommit hit, sa
Harriet
Jag svarade inte. För en människa som övergett en annan
människa utan att tala om varför, finns egentligen ingenting att säga. Det
existerar svek som inte kan förlåtas eller ens förklaras.
- Jag har inte kommit hit för att anklaga dig utan för
att be dig om att hålla ditt löfte, förtsatte hon.
Jag förstod genast vad hon menade.
Skogstjärnen.
Jag hade lovat Harriet att resa till den tjärnen där jag
hade simmat som barn.Vi skulle resa till det inre Norrland och simma
tillsammans i det mörka vattnet under den ljusa natthimlen.
- Jag vill att du tar mig dit. Jag vill att du håller
ditt löfte. Eftersom det var det vackraste löfte jag någonsin har fått i mitt
liv.
Jag insåg att jag skulle bli tvungen att ta henne med
till tjärnen. Löftet om tjärnen hade hunnit ikapp mig efter alla dessa år.
- Jag gifte mig, sa hon plötsligt. Vad gjorde du?
- Jag är skild.
- Så du gifte dig också? Har du barn?
Jag skakade på huvudet. En gång för länge sedan hade jag
föreställt mig att jag, när jag åldrades skulle ha barn att glädja mig åt. Nu
var det för sent.
- Har du barn?
Hon såg länge på mig innan hon svarade.
- Jag har en dotter.
Jag tänkte att det kunde ha varit mitt barn. Om jag inte
hade flytt från Harriet och sedan aldrig kontaktat henne igen.
- Hon heter Louise, sa Harriet.
- Ett vackert namn, sa jag.
- Vi kan ge oss av i morgon, sa jag.
Kapitel 6
Morgonen var klar och vindstilla när vi gav oss av.
Resan började inte bra. Efter knappt två kilometer klev
en älg ut på väggen. Jag tvärbromsade och undgick med nöd att träffa den tunga
kroppen. Min puls var snabb. Harriet däremot var tyst och lugn.
Sen åkte vi vidare. Efter ungefär en mil kände jag att vi
hade en punktering på ena framhjulet.
Efteråt förtsatte vi vår resa och for genom ett
vinterland.
- Hela mitt liv handlade om skor, sa Harriet.
Det som jag trodde var en tillfällighet när jag var ung,
att jag stod i en skoaffär, visade sig bli nånting som skulle följa mig. Jag
har egentligen aldrig gjort annat än vaknat på morgonen och genast börja tänka
på skor.
På kvällen kom vi till ett gästgiveri.
- Har nu rum?
- Vi har ett.
- Jag behöver två
- Vi har ett stort dubbelrum med en mycket bekväm
dubbelsäng.
Vi tog rummet men sov dåligt.
Kapitel 7
- Jag vet att du är svårt sjuk, sa jag.
Harriet såg undrande på mig.
- Jag skäms men jag har rotat i din väska. Det fanns ett
brev i din handväska som jag läste.
- Du har alltid snokat. Du har alltid varit sån.
- Det är inte sant.
- Det är sant. Ingen av oss orkar ljuga längre. Är det
inte så?
Jag rodnade. Hon hade faktiskt rätt.
- Varför flyttade du till din ö?
- Jag pensionerade mig.
- En läkare som pensionerar sig vid 54 års ålder?
- Jag vill inte tala om det. Nånting hände.
- För mig kan du berätta, jag ska snart dö.
- Jag begick ett katastrofalt fel under en operation. Jag
blev dömd av Socialstyrelsen. Det är vad jag orkar säga just nu. Fråga inte
mer.
Kapitel 8
Vi lämnade gästgiveriet strax före nio.
Harriet hade ont. I ett av de samhällen vi passerade
fanns ett systembolag. Jag handlade vodka, brännvin, konjak. Harriet tog en sup
ur en av flaskorna innan jag ens hade hunnit starta motorn.
Vi körde norrut men efter några timmar sa Harriet att hon
behövde vila.
Jag hittade ett litet pensionat.
Seden lade vi oss på sängen. Jag snuddade vid hennes arm
och somnade genast.
 |
| framför oss låg tjärnen under snön |
Det snöade lätt när vi dagen efter började leta efter den
rätta timmervägen till skogstjärnen. Vi fortsatte. Skogen var mycket tät, vägen
steg svagt uppåt. Jag fick en stark känsla av att vi var på rätt väg. Det var
som om jag höll på att resa bakåt i tiden.
Vägen tog slut.
Framför mig låg tjärnen under snön.
Jag stannade och stängde av motorn. Vi var framme. Efter
55 år hade jag återvänt.
Den vita duken var utbredd och välkomnade oss.
Jag kände en plötslig vördnad över att Harriet hade
hittat mig på min ö.
Hon var en utsänd. Hade jag väntat under alla dessa år på
att hon en dag skulle komma tillbaka?
Jag visste inte. Men vi hade i alla fall kommit fram.
Kapitel 9
- Jag vill komma ut till mitten av sjön, sa Harriet
- Det är ingen sjö. Det är en tjärn, förbättrade jag.
Jag började skotta. Det gick tungt. I min ålder är det
inte ovanligt att man skottar ihjäl sig. Det tog lång tid för mig att skotta
mig ut till mitten av tjärnen. Jag tänkte att allt snart skulle vara över. Jag
skulle lämna Harriet där hon ville att vi skulle ta farväl. Jag kunde återvända
till min ö.
Harriet hade redan stigit ur bilen. Tillsammans gick vi
längs den stig jag hade skottat upp.
I mitten av tjärnen stod vi tysta en minut, inte mer. Sedan
vände hon rullatorn och började gå tillbaka den väg vi hade kommit.
Jag vaknade av att hon höll om mig och att hon var lika
naken som jag. Långsamt återvände minnet. Jag levde. Och Harriet hade klätt av
sig naken och omfamnade mig under filten för att värma mig.
Isen där jag stod hade öppnat sig och jag hade gått
igenom. Hur jag kom upp vet jag inte. Harriet måste ha räddat mig. Det sista
jag såg innan jag somnade igen var hennes ansikte. Det var mycket nära.
Kapitel 10
Dagen efter när jag vaknade satt Harriet med kartboken
uppslagen. Hon frågade hur jag mådde. Jag svarade att det var bra.
- Räntan, sa hon och log.
- Räntan?
- Räntan på löftet. Efter alla dessa år.
- Vad begär du?
- En omväg.
Hon pekade i kartan på den punkt där vi befann oss.
Istället för att vända söderut drog hon fingret mot öster. I närheten av
Hudiksvall stannade hennes finger.
- Dit ska vi åka, sa hon. Min dotter bor där och jag vill
att du ska träffa henne. Det tar en dag extra, kanske två.
Naturligtvis blev det som hon ville.
 |
| dat är här min dotter bor, sa Harriet |
Klockan ett dagen därpå närmade vi oss Hudiksvall.
- Vi är framme, sa Harriet. Det är här min dotter bor.
- I husvagnen?
Jag hjälpte henne ur bilen och tog fram rullatorn. Jag
längtade intensivt tillbaka till min ö.
Dörren till husvagnen öppnades. En kvinna steg ut.
Hon hade en rosa badrock på sig och högklackade skor.
- Det här är min dotter, sa Harriet.
Sedan gick hon, skjutande på sin rullator, fram till
kvinnan som balanserade i snön på sina höga klackar.
Jag stod kvar där jag stod.
- Det här är din far, sa Harriet till sin dotter.
Det var snö i luften. Jag tänkte på Jansson och önskade
att han hade kunnat komma och hämta mig med sin hydrokopter...
 |
| Jag önskade att Jansson hade kunnat komma och hämta mig med sin hydrokopter... |
Nästa veckor blir det del två, tre och fyra.
Vi hörs,
Fop
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar