Henning Mankell: Italienska skor. Skogen

skogen

"Det är vinter i början av 2000-talet. En äldre man stiger upp ur en vak och upptäcker att det står en kvinna med en rullator ute på isen. Vem är hon? Hur har hon kommit dit?

Så börjar historien om Frederik och Harriet. En gång för många år sedan var de djupt förälskade. Nu lever Frederik på en ö i yttersta havsbandet i en stor tystnad, omgiven av sin hund och katt, med en myrstack i sitt vardagsrum. En mörk hemlighet, ett stort misstag har gjort honom till en skygg ensling. Harriet ska snart dö och kräver att Frederik ska infria det löfte han en gång gav henne. 

Tillsammans gör de en resa som på många sätt blir omskakande och leder till möten med de märkliga människor som döljer sig under den lugna svenska ytan."

Jag har sammanfattat Mankells roman som blev skriven i fyra delar:

Första satsen: Isen (föregående vecka)

Andra satsen: Skogen

Tredje satsen: Havet (nästa vecka)

Fjärde satsen: Vintersolstånd (om 2 veckor)


Andra satsen: Skogen
Kapitel 1

Min dotter bor i en husvagn mitt i skogen. Hon har ingen brunn. Att hämta två hinkar med vatten var det första min dotter bad mig om. Jag är glad för att hon inte sa någonting annat. Hon kunde ha skrikit åt mig att försvinna eller ha drabbats av en orimlig glädjeyra över att äntligen ha fått träffa sin far. Men hon bad mig bara hämta vatten.

När Harriet hade förklarat att kvinnan som stod där utanför husvagnen var min dotter, hade jag genast förstått att det var sant. Harriet kunde inte ljuga.

- Louise, sa jag högt för mig själv. Jag har en 37-årig dotter som heter Louise...

Kapitel 2

- Jag är nervös, sa hon. Har du fler barn?

Jag skakade på huvudet.

- Inga?

- Inga alls. Har du?

- Inga.

- Jag är lika förvirrad som du, sa Louise. Ibland när jag har tänkt på att jag trots allt har en far, har jag blivit rasande. Jag tror att det var därför jag lärde mig att boxas, för att kunna slå honom till marken den dag han uppstod från de döda och räkna ut honom till evig tid, eftersom han hade övergivit mig.

Husvagnen var trång. När jag sa att vi måste bestämma var vi skulle bo under natten svarade Louise att vi fick plats i hennes säng alla tre.

- För första gången i mitt liv ska jag få ligga mellan mina föräldrar, sa Louise.

Kapitel 3

- Vi ska besöka en god vän, sa Louise.

- Jag vill ge dig en gåva. Jag vill att Giaconelli Mateotti ska tillverka ett par italienska skor åt dig.

Jag ville protestera men hon lyfte handen, gick uppför timmerhusets trappa och öppnade ytterdörren.

- 200 arbetsmoment, sa Louise. Så mycket behövs för att tillverka en enda sko.

- Det måste bli mycket dyrt, sa jag. När skor upphöjs till att bli till juveler.

Hon log.

Giaconelli serverade oss ett glas vin.

- Om ett år ska skorna vara klara, sa Giaconelli.

Kapitel 4

När vi kom in i husvagnen igen kunde jag höra på Harriets andhämtning att allt inte var som det skulle. Jag lyckades inte väcka henne. Louise och jag bar ut henne till min bil. Vi for genom mörkret mot Hudiksvalls sjukhus. Klockan var över två och det var fortfarande stjärnklart.

Läkaren på sjukhuset gjorde sin undersökning. Efteråt sa han att han tänkte behålla Harriet under natten för observation.

Louise och jag satt tysta vid bordet i en nattöppen hamburgerrestaurang, inte långt från sjukhuset. Jag berättade för henne om den gång jag hade amputerat fel arm på en kvinna. Hon förlorade sin friska högra arm, alldeles ovanför armbågen.

- Hur är det möjligt? frågade Louise när jag tystnade.

- Det är möjligt, svarade jag. Om du lever tillräckligt länge kommer du att inse att det inte finns nånting som är omöjligt.

Kapitel 5

Jag blev plötslig överfallen från två håll samtidigt. Det började med att Harriet frågade mig hur det kändes att ha fått en dotter, nu när det hade gått några dagar.

- Hur det känns? Det kan jag nog inte svara på.

- Din likgiltighet är skrämmande, sa Harriet.

- Säg som det är, skrek Louise. Svara på hennes fråga!

- Vilken fråga?

- Om likgiltigheten.

- Jag är inte likgiltig. Jag är glad.

- Jag ser ingen glädje hos dig!

- Det är för liten plats i den här husvagnen för att kunna dansa på ditt bord! Om det är vad du önskar.

Innerst inne visste jag naturligtvis att det de sa var sant. Jag hade svikit Harriet och jag hade kanske inte gett uttryck för en särskilt stormande glädje vid det oväntade mötet med min dotter.

Till sist reste jag mig upp, slet till mig min väska, jackan och skorna.

- Jag ger fan i er, skrek jag, och lämnade husvagnen.

jag bad Jansson att hämta mig

Jag kom fram till Stockholm mitt i natten, fortsatte till Södertälje, tog in på ett motell efter att ha ringt till Jansson om han kunde hämta mig klockan halv sex.

Nästa dag var jag tillbaka på min ö.

Plötslig insåg jag att jag hade ytterligare en resa att göra. Under tolv år på min ö hade jag lyckats intala mig själv att det inte var nödvändigt. Mötet med Louise och vårt långa nattliga samtal hade förändrat villkoren. Jag var inte tvungen att göra denna nya resa. Jag ville det själv.

Någonstans fanns den unga kvinna som jag hade tagit bort fel arm på. Hon hade varit 20 år den gången, nu var hon alltså 32. Jag mindes hennes namn, Agnes Klarström. Jag ringde nummerbyrån. Det fanns en Agnes Klarström i Flens kommun, Sångledsbyn, en gårdsadress. Jag skrev upp hennes nummer och adress. Sen skrev jag ett brev till henne.

Två dagar senare gick jag över isen tillbaka till min bil. Jag körde norrut, vek av in mot land och var framme i Flen strax efter två på eftermiddagen. Jag hittade Sångledsbyn.

- Bor det nån här i byn som heter Agnes Klarström? frågade jag en man i lång rock och stövlar.

- Där bor hon med sina förbannade ungar, svarade han irriterat.

Jag pulsade fram genom snön och stannade när jag såg boningshuset mellan träden. Jag tog en kikare. En ung flicka dök plötslig upp i kikaren. Hon såg rakt på mig. Hon började springa rakt emot mig med ett blänkande svärd höjt över huvudet. Hon såg på mig med hat i ögonen.

- Såna som du, sa hon. Dom finns överallt. Dom står med sina kikare i buskarna.

Bakom henne kom en kvinna springande. Jag förstod att det var Agnes Klarström.

För andra gången önskade jag att Jansson kunde ha kommit och hämtat mig.

Kapitel 6

-  Jag trodde att flickan skulle hugga ihjäl mig.

Agnes Klarström kastade en hastig blick mot mig men svarade inte.

- Hur tror du jag reagerade när jag fick ditt brev? frågade hon.

- Jag vet inte. Förvåning måste du ha känt. Kanske ilska?

- Jag blev lättad. Äntligen, tänkte jag! Men sen undrade jag varför just nu?

Jag berättade om Harriet och Louise, hur insikten om alla svek jag begått tvingade mig att söka efter henne, ta reda på om hon fortfarande fanns.

Jag steg in i en värld jag inte visste något om. Agnes Klarström bodde i sitt stora hus tillsammans med tre flickor i tonåringen som i min ungdom skulle ha betraktats som vanartiga. Flickan med samurajsvärdet hette Sima och kom från någon av Göteborgs utdömda förorter. Hon hade kommit som ensam flykting till Sverige, inkrupen i en långtradare.

- Varför stod du och såg på mig in kikare? frågade Sima.

- Det var inte dig jag såg på, svarade jag.

- Men jag såg dig. Pedofil.

- Vad menar du med det?

- Jag känner såna som du. Jag vet hur ni är.

- Jag kom för att träffa Agnes.

- Varför det? Är du kåt på henne?

Jag häpnade och rodnade.

- Jag tror vi slutar det här samtalet nu.

Agnes visade mig till ett rum som låg bakom köket, där jag kunde sova.

Mitt i natten drog upp någonting kallt mot halsen mig ur sömnen. Jag slog upp ögonen och såg Sima stå där med svärdet mot min hals.

- Berätta om din ö, sa hon.

Berätta om din ö, sa Sima

- Den ligger långt ute i havet, just nu omgiven av is. På hösten kan där blåsa stormar.

- Bor du verkligen där ensam?

- Jag har en katt och en hund.

Hon satt tyst en stund. Sedan reste hon sig och tog svärdet.

-Jag kanske kommer på besök nån gång, sa Sima.

Henning Mankell

Nästa vecka blir det tredje satsen av Henning Mankells roman 'Italienska Skor': Havet. 

Vi hörs,

Fop