fredag 13 juni 2014

Henning Mankell: Italienska skor. Vintersolstånd

"Det är vinter i början av 2000-talet. En äldre man stiger upp ur en vak och upptäcker att det står en kvinna med en rullator ute på isen. Vem är hon? Hur har hon kommit dit?"
Vintersolstånd
Jag har sammanfattat Mankells roman som blev skriven i fyra delar:

Första satsen: Isen 
Andra satsen: Skogen 
Tredje satsen: Havet 
Fjärde satsen: Vintersolstånd (sista delen)

Fjärde satsen: Vintersolstånd

Kapitel 1
Natten till den 3 oktober kom frosten.
Det hade blivit höst. Jag väntade fortfarande på att Louise skulle höra av sig. Ännu hade det inte ens kommit ett vykort. Jag undrade vad som höll på att hända med mig. Och varför Louise aldrig hörde av sig.

Kapitel 2
flyttfåglar samlades
Ibland när jag såg ut mot havet kunde jag följa fågelhoparna  som oroligt samlades, för att sedan plötsligt börja sträcka ut mot söder.
Det finns en särskild sorts vemod som följer med flyttfåglar som ger sig av. På samma sätt som man kan känna glädje när de återkommer. Hösten stänger sin bok, vintern kommer allt närmare.
Jag tänkte på mitt liv. Varför hade jag blivit en människa som hela tiden letade efter gömställen istället för gemenskap? Varför hade jag alltid levt ett liv som en räv med många utgångar från lyan?

Till sist kom ändå ett brev från Louise som en sorts frälsarkrans för den drunknande. I brevet hade hon skickat med ett antal fotografier hon inte hade vetat om. Häpet satt jag och stirrade på bilder av Harriet och mig, tagna den gången för snart 40 år sedan.

Jag hade just gått och lagt mig när telefonen ringde. Jag blev rädd, hjärtat slog hårt. Det kunde inte vara något gott budskap som någon ville ge mig så sent på kvällen.
- Det är Agnes. Jag hoppas jag inte väckte dig.
- Det gör ingenting. Jag sover ändå alldeles för mycket.
- Jag tänkte komma i morgon om det går bra.
- Visst går det bra.

Jag kände en stor förväntan inför Agnes besök. Till min förvåning märkte jag att det gjorde mig upphetsad. I tankarna stod hon på mitt köksgolv naken med sin armstump. Jag satte mig på bänken vid bryggan och drömde en omöjlig kärlekshistoria. Vad Agnes ville visste jag inte. Men knappast kom hon hit för att förklara mig sin kärlek.

Jag bar upp Simas svärd och hennes väska från båthuset till köket. Agnes hade inte sagt om hon ville stanna, men jag bäddade sängen. Jag var nervös som en tonåring inför hennes besök.

När Agnes kom kände jag en nästan oemotståndlig lust att kyssa henne. Hennes hår fladdrade i vinden. Vi gick upp mot huset. När vi kom in i köket var Simas svärd och väska det första hon såg. Hon satte sig på en stol.
- Varför gjorde Sima det här? frågade jag. Jag kunde aldrig föreställa mig att hon skulle försöka ta livet av sig.
- Kanske hon hittade en trygghet här. Något som hon inte väntat sig.

Vi drack mycket vin.
Inne i köket hällde jag upp konjak. Jag vinglade. Agnes lade handen över sitt glas och reste sig från bordet.
- Jag behöver sova, sa hon. Det har varit en märkvärdig kväll. Jag är inte så nerstämd nu som när jag kom.
- Jag vill att du stannar här, sa jag. Jag vill att du sover hos mig i mitt rum.
'Den här ensamheten gör mig galen"
Jag reste mig och grep tag in henne. Det var först när jag försökte kyssa henne som hon började göra motstånd. Hon sa åt mig att sluta, men det fanns inget slut längre. Hon skrek åt mig men jag tryckte henne mot bordskanten och vi gled ner på golvet. Då lyckades hon få loss sin hand och klöste mig i ansiktet. Hon sparkade mig så hårt i magen att jag tappade andan. Jag kunde inte tala, jag letade efter en utväg som inte fanns och hon höll en av mina köksknivar framför sig.
Jag reste mig till sist och satta mig på en stol.
- Varför gjorde du så?
- Jag är ledsen. Jag menade det inte. Den här ensamheten gör mig galen.
- Jag tror dig inte.
- Jag skulle önska att du kunde glömma det. Förlåt mig. Jag borde inte dricka.
Hon lade ifrån sig kniven och ställde sig framför mig. Jag såg hennes ilska och hennes besvikelse.
- Du var inte den jag trodde. Jag vill komma bort härifrån så fort som möjligt.

Det blåste upp till en nordostlig storm dagen efter att Agnes hade rest.


Kapitel 3
Jag saknade Harriet
Temperaturen hade fallit, hösten höll slutligen på att övergå i vinter. Jag gick ut och såg på stjärnorna och tänkte att det snart var ett år sedan Harriet stått ute på isen och mitt liv börjat förändras.

Den sjunde december kom Louise. Hon ställde in ryggsäcken i husvagnen och följde mig upp till huset. Innan vi gick in stod hon en stund vid den lilla gravkullen under äppelträdet.
- Jag har borstat dina röda skor, sa jag.
Hon kysste mig på kinden. Vi talar inte i onödan.  Människor på öar är sällan högljudda eller använder många ord. Till det är horisonten alltid för stor.

Kapitel 4
Louise och jag bestämde oss för att fira att dagarna nu skulle bli längre. Det hade gått ett halvår sedan vi suttit i trädgården i sommarnattens dunkel. Ikväll vid vintersolståndet skulle Harriet inte vara med. Jag saknade henne plötsligt på ett sätt jag inte gjort tidigare. Även om hon var död fanns hon närmare mig än någonsin. Varför skulle jag sluta längta efter henne, bara för att hon var död?

Kapitel 5
Jansson hade ett stort paket åt mig
Det var postdag och jag gick ner till bryggan. Jansson kom dunkande på rätt tid som vanligt. Han tog upp ett stort paket som han räckte till mig.
- Jag har inte beställt något?
- Det vet jag ingenting om. Men det är till dig.

Jag satte mig i köket och öppnade paketet. Det innehöll ett par svarta skor med inslag av violett. Giaconelli hade skrivit ett kort där han meddelade att det var ”med innerlig glädje han visade mina fötter sin stora respekt”.
De passade precis så bra som han lovat.

En tidig morgon i början av april kom våren. Jag började ta bort en myrstack som fanns i vardagsrummet i  mitt hus. Det var dags nu. Det kunde inte vänta längre.
Spaden slog plötsligt emot ett klingande föremål. Det var en av Harriets tomflaskor. Det fanns någonting inuti flaskan. Jag öppnade den. Där låg ett ihoprullat fotografi av oss två, från den sista tiden vi varit tillsammans när vi var unga. Jag vände på fotografiet. Där hade Harriet ritat en karta. Den föreställde min ö. Under kartbilden hade hon skrivit: ”Hit kom vi.”

över havet flög flyttfågelsträcken
Jag satt länge i köket och såg på fotografiet.

Över havet flög flyttfågelsträcken.









författaren Henning Mankell








fredag 6 juni 2014

Henning Mankell: Italienska skor. Havet

"Det är vinter i början av 2000-talet. En äldre man stiger upp ur en vak och upptäcker att det står en kvinna med en rullator ute på isen. Vem är hon? Hur har hon kommit dit?"

'Så börjar historien om Frederik och Harriet. En gång för många år sedan var de djupt förälskade. Nu lever Frederik på en ö i yttersta havsbandet i en stor tystnad, omgiven av sin hund och katt, med en myrstack i sitt vardagsrum. En mörk hemlighet, ett stort misstag har gjort honom till en skygg ensling. Harriet ska snart dö och kräver att Frederik ska infria det löfte han en gång gav henne. 
Tillsammans gör de en resa som på många sätt blir omskakande och leder till möten med de märkliga människor som döljer sig under den lugna svenska ytan.'

Jag har sammanfattat Mankells roman som blev skriven i fyra delar:

Första satsen: Isen (för 2 veckor sedan)
Andra satsen: Skogen (föregående vecka)
Tredje satsen: Havet 
Fjärde satsen: Vintersolstånd (nästa vecka)


Tredje satsen: Havet

Kapitel 1
Det var en lång vinter. Det dröjde till början av april innan isen gick upp. Det var också en vinter som präglades av allt det som hade återvunnits. Harriet hade gett mig en dotter och Agnes hatade mig inte. Jag skrev många brev. Till Harriet, Louise och Agnes. Och jag fick svar. För första gången under de tolv år jag bott på ön var det nu någon mening med Janssons ständiga besök som postförare.

Den 19 mars dog min hund. Jag hämtade en hacka och lyckades till sist få upp ett hål i jorden under äppelträdet som var stort nog. Jag pressade ner hennes kropp och skottade igen gropen. Jag sörjde min hund. Jag skrev till både Louise och Harriet om den döda hunden. Båda gångerna brast jag i gråt. Snart skulle min katt också vara borta.

En dag, när jag var på väg ner till bryggan för att ta mitt morgonbad upptäckte jag att en liten motorbåt hade kört upp på land.
Jag stod stilla och höll andan.
Dörren till båthuset var öppen.
Någon hade kommit på besök.

Dörren till båthuset stod öppen. Någon hade kommit på besök

Kapitel 2
Det var Sima som stod där inne i båthuset. Hon kom ut ur mörkret med svärdet i hand.
- Hur har du kommit hit? Vad är det för båt du har kört upp på land? frågade jag.
- Jag tog den, svarade Sima. Var är hunden?
- Den är död.
- Hur då död?
- Död. Det finns bara en död. Man är död. Inte levande. Olevande. Död. Min hund är död. Min katt kommer inte att leva länge till. Den är också gammal.
- Ska du skjuta den? Har du gevär?
- Det tänker jag inte tala om för dig. Jag vill veta vad du gör här och varför du har stulit en båt.
- Jag ville träffa dig.
- Varför det?
- Jag tyckte inte om dig.

Sima var en för mig totalt obegriplig människa. Jag kunde inte ens föreställa mig hennes tankar. Vad fanns inuti henne? Det anade jag inte. Jag bestämde mig för att ringa till Agnes. Trots allt var Agnes den människa som stod Sima närmast i livet.

Jag vaknade som vanligt strax efter sex. Jag klädde mig och gick ner för trappan. Fortfarande med försiktiga steg, eftersom jag antog att Sima sov. Dörren stod på glänt. Jag öppnade den försiktigt eftersom jag visste att den knarrade. Sima låg i sina underkläder ovanpå sängen.
Hennes kropp och lakanet var täckta av blod.
Hon hade inte använt sitt svärd utan en gammal fiskkniv. Hon hade förlorat mycket blod. Pulsen var svag. Hennes tillstånd var allvarligt.
Jag slog numret till kustbevakningen.
- Det är Frederik Welin, sa jag. Jag har en flicka här som måste till sjukhus omedelbart.

Agnes kom strax efter tio till sjukhuset. Jag undrade plötsligt hur hon gjorde för att köra bil med bara en arm. Men frågan var inte viktig. Agnes talade med läkaren.
Dagen därpå kom en sjuksköterska in i väntrummet och sa att svåra blödningar hade tillstött. De hade inte lyckats stoppa blödningarna.
Sima hade gått bort.

Kapitel 3
- Vad ska jag göra med hennes tillhörigheter? Svärdet och väskan? Jag hade ringt Agnes.
- Jag kommer och hämtar det. Jag vill se ditt hus. Och framförallt vill jag se det rum där Sima låg och grät och skar sig, sa hon.

Genom det öppna köksfönstret hörde jag ljudet från en båt. Det lät som Janssons båt. Jag gick ner till bryggan och väntade. Till sist stack stäven fram vid de yttre klipporna. Båten rörde sig mycket långsamt. Så förstod jag varför. En gammal kofärja hängde i trossen bakom Janssons båt. På kofärjan fanns Louises husvagn. Hon själv stod vid den öppna dörren, precis som jag kunde minnas från första gången jag träffat henne. Vid räcket upptäckte jag Harriet med sin rullator.
Hade jag kunnat, hade jag kastat mig i vattnet och simmat därifrån.

- Jag lever inte länge till, sa Harriet.
- Jag vill ligga här och lyssna på havet och ha er två nära mig. Ingenting annat.

- Du infriade ett av Harriets löften, sa Louise. Hon har ännu en önskan.
- Jag åker inte tillbaka till tjärnen.
- Hon önskar sig en sommarfest. Harriet vill sitta ute en vacker sommarkväll tillsammans med några människor, äta gott, dricka gott och sen återvända till sin säng för att dö så fort som möjligt.
- Det kan vi naturligtvis ordna. Du och jag och hon. Jag ska bjuda några vänner.
Harriet skulle få delta i sin sista nattvard här ute på min ö. Det var det minsta jag kunde göra för henne.

Kapitel 4
det regnade oavbrutet på min ö
Det regnade nästan oavbrutet fram till midsommar.
Harriet sov den mesta av sin tid, nersänkt i dvala av alla smärtstillande mediciner. Tillsammans med Louise planerade jag festen. Louise visste precis hur Harriet villa ha det.
- Ett enkelt överdåd, sa hon. Det är en hopplös uppgift att para ihop det enkla med det överdådiga. Men man måste ibland välja det som är omöjligt.

Det blev en sällsam sommarfest som jag inte tror att någon som var närvarande kommer att glömma, även om våra minnesbilder skiljer sig från varandra.

Kapitel 5
En vecka senare försvann katten. Trots att Louise och jag letade igenom varje klippskreva på ön var och förblev katten borta. Jag bodde på en ö full av döda djur, med en döende människa som genomled sina sista smärtsamma dagar.

- Jag vill tala om för dig det du kanske redan har anat, sa Harriet. Jag har aldrig älskat någon annan man i mitt liv som jag har älskat dig. Det var för att hitta tillbaka till den här kärleken jag sökte upp dig. Det var för att du skulle få tillbaka din dotter som jag tog ifrån dig. Men framför allt ville jag dö i närheten av den man som jag alltid älskat. Jag har heller aldrig hatat någon som jag har hatat dig. Men hatet gör ont och smärta har jag redan mer än nog av. Kärleken ger en svalka, ett lugn, kanske till och med en trygghet som gör att mötet med den döden inte blir så skrämmande. Säg ingenting om det jag har sagt. Tro mig bara.

Harriet dog i gryningen, strax efter sex, den 22 augusti. Natten hade varit orolig.

Vi väntade ännu en timme. Sedan bar vi ut henne och rullade henne i presenningen. Vi lyfte upp henne i min gamla båt. Jag dränkte kroppen och skrovet med bensin. Elden slog upp med ett dån. Louise tog mig i handen. Till slut hade min gamla båt kommit till användning. I den kunde jag sända Harriet till en annan värld som varken hon eller jag trodde på, men som vi nog innerst inne bar på ett hopp om.

Dagen därpå reste Louise.
-Jag ringer, sa hon. Jag skickar kort.


Jag gick runt på ön och letade ännu en gång efter katten. Jag hittade den inte. Jag var nu ensammare på ön än jag varit någonsin tidigare under de år jag bott här.

ensam på min ö

Nästa vecka kommer den sista delen av min sammanfattning av 'Italienska skor': Vintersolstånd.
Ha det så bra,
Fop