Henning Mankell: Italienska skor. Havet

"Det är vinter i början av 2000-talet. En äldre man stiger upp ur en vak och upptäcker att det står en kvinna med en rullator ute på isen. Vem är hon? Hur har hon kommit dit?"

'Så börjar historien om Frederik och Harriet. En gång för många år sedan var de djupt förälskade. Nu lever Frederik på en ö i yttersta havsbandet i en stor tystnad, omgiven av sin hund och katt, med en myrstack i sitt vardagsrum. En mörk hemlighet, ett stort misstag har gjort honom till en skygg ensling. Harriet ska snart dö och kräver att Frederik ska infria det löfte han en gång gav henne. 

Tillsammans gör de en resa som på många sätt blir omskakande och leder till möten med de märkliga människor som döljer sig under den lugna svenska ytan.'

Jag har sammanfattat Mankells roman som blev skriven i fyra delar:

Första satsen: Isen (för 2 veckor sedan)

Andra satsen: Skogen (föregående vecka)

Tredje satsen: Havet 

Fjärde satsen: Vintersolstånd (nästa vecka)

Tredje satsen: Havet

Kapitel 1

Det var en lång vinter. Det dröjde till början av april innan isen gick upp. Det var också en vinter som präglades av allt det som hade återvunnits. Harriet hade gett mig en dotter och Agnes hatade mig inte. Jag skrev många brev. Till Harriet, Louise och Agnes. Och jag fick svar. För första gången under de tolv år jag bott på ön var det nu någon mening med Janssons ständiga besök som postförare.

Den 19 mars dog min hund. Jag hämtade en hacka och lyckades till sist få upp ett hål i jorden under äppelträdet som var stort nog. Jag pressade ner hennes kropp och skottade igen gropen. Jag sörjde min hund. Jag skrev till både Louise och Harriet om den döda hunden. Båda gångerna brast jag i gråt. Snart skulle min katt också vara borta.

En dag, när jag var på väg ner till bryggan för att ta mitt morgonbad upptäckte jag att en liten motorbåt hade kört upp på land.

Jag stod stilla och höll andan.

Dörren till båthuset var öppen.

Någon hade kommit på besök.

Dörren till båthuset stod öppen. Någon hade kommit på besök

Kapitel 2

Det var Sima som stod där inne i båthuset. Hon kom ut ur mörkret med svärdet i hand.

- Hur har du kommit hit? Vad är det för båt du har kört upp på land? frågade jag.

- Jag tog den, svarade Sima. Var är hunden?

- Den är död.

- Hur då död?

- Död. Det finns bara en död. Man är död. Inte levande. Olevande. Död. Min hund är död. Min katt kommer inte att leva länge till. Den är också gammal.

- Ska du skjuta den? Har du gevär?

- Det tänker jag inte tala om för dig. Jag vill veta vad du gör här och varför du har stulit en båt.

- Jag ville träffa dig.

- Varför det?

- Jag tyckte inte om dig.

Sima var en för mig totalt obegriplig människa. Jag kunde inte ens föreställa mig hennes tankar. Vad fanns inuti henne? Det anade jag inte. Jag bestämde mig för att ringa till Agnes. Trots allt var Agnes den människa som stod Sima närmast i livet.

Jag vaknade som vanligt strax efter sex. Jag klädde mig och gick ner för trappan. Fortfarande med försiktiga steg, eftersom jag antog att Sima sov. Dörren stod på glänt. Jag öppnade den försiktigt eftersom jag visste att den knarrade. Sima låg i sina underkläder ovanpå sängen.

Hennes kropp och lakanet var täckta av blod.

Hon hade inte använt sitt svärd utan en gammal fiskkniv. Hon hade förlorat mycket blod. Pulsen var svag. Hennes tillstånd var allvarligt.

Jag slog numret till kustbevakningen.

- Det är Frederik Welin, sa jag. Jag har en flicka här som måste till sjukhus omedelbart.

Agnes kom strax efter tio till sjukhuset. Jag undrade plötsligt hur hon gjorde för att köra bil med bara en arm. Men frågan var inte viktig. Agnes talade med läkaren.

Dagen därpå kom en sjuksköterska in i väntrummet och sa att svåra blödningar hade tillstött. De hade inte lyckats stoppa blödningarna.

Sima hade gått bort.

Kapitel 3

- Vad ska jag göra med hennes tillhörigheter? Svärdet och väskan? Jag hade ringt Agnes.

- Jag kommer och hämtar det. Jag vill se ditt hus. Och framförallt vill jag se det rum där Sima låg och grät och skar sig, sa hon.

Genom det öppna köksfönstret hörde jag ljudet från en båt. Det lät som Janssons båt. Jag gick ner till bryggan och väntade. Till sist stack stäven fram vid de yttre klipporna. Båten rörde sig mycket långsamt. Så förstod jag varför. En gammal kofärja hängde i trossen bakom Janssons båt. På kofärjan fanns Louises husvagn. Hon själv stod vid den öppna dörren, precis som jag kunde minnas från första gången jag träffat henne. Vid räcket upptäckte jag Harriet med sin rullator.

Hade jag kunnat, hade jag kastat mig i vattnet och simmat därifrån.

- Jag lever inte länge till, sa Harriet.

- Jag vill ligga här och lyssna på havet och ha er två nära mig. Ingenting annat.

- Du infriade ett av Harriets löften, sa Louise. Hon har ännu en önskan.

- Jag åker inte tillbaka till tjärnen.

- Hon önskar sig en sommarfest. Harriet vill sitta ute en vacker sommarkväll tillsammans med några människor, äta gott, dricka gott och sen återvända till sin säng för att dö så fort som möjligt.

- Det kan vi naturligtvis ordna. Du och jag och hon. Jag ska bjuda några vänner.

Harriet skulle få delta i sin sista nattvard här ute på min ö. Det var det minsta jag kunde göra för henne.

Kapitel 4

det regnade oavbrutet på min ö

Det regnade nästan oavbrutet fram till midsommar.

Harriet sov den mesta av sin tid, nersänkt i dvala av alla smärtstillande mediciner. Tillsammans med Louise planerade jag festen. Louise visste precis hur Harriet villa ha det.

- Ett enkelt överdåd, sa hon. Det är en hopplös uppgift att para ihop det enkla med det överdådiga. Men man måste ibland välja det som är omöjligt.

Det blev en sällsam sommarfest som jag inte tror att någon som var närvarande kommer att glömma, även om våra minnesbilder skiljer sig från varandra.

Kapitel 5

En vecka senare försvann katten. Trots att Louise och jag letade igenom varje klippskreva på ön var och förblev katten borta. Jag bodde på en ö full av döda djur, med en döende människa som genomled sina sista smärtsamma dagar.

- Jag vill tala om för dig det du kanske redan har anat, sa Harriet. Jag har aldrig älskat någon annan man i mitt liv som jag har älskat dig. Det var för att hitta tillbaka till den här kärleken jag sökte upp dig. Det var för att du skulle få tillbaka din dotter som jag tog ifrån dig. Men framför allt ville jag dö i närheten av den man som jag alltid älskat. Jag har heller aldrig hatat någon som jag har hatat dig. Men hatet gör ont och smärta har jag redan mer än nog av. Kärleken ger en svalka, ett lugn, kanske till och med en trygghet som gör att mötet med den döden inte blir så skrämmande. Säg ingenting om det jag har sagt. Tro mig bara.

Harriet dog i gryningen, strax efter sex, den 22 augusti. Natten hade varit orolig.

Vi väntade ännu en timme. Sedan bar vi ut henne och rullade henne i presenningen. Vi lyfte upp henne i min gamla båt. Jag dränkte kroppen och skrovet med bensin. Elden slog upp med ett dån. Louise tog mig i handen. Till slut hade min gamla båt kommit till användning. I den kunde jag sända Harriet till en annan värld som varken hon eller jag trodde på, men som vi nog innerst inne bar på ett hopp om.

Dagen därpå reste Louise.

-Jag ringer, sa hon. Jag skickar kort.

Jag gick runt på ön och letade ännu en gång efter katten. Jag hittade den inte. Jag var nu ensammare på ön än jag varit någonsin tidigare under de år jag bott här.

ensam på min ö

Nästa vecka kommer den sista delen av min sammanfattning av 'Italienska skor': Vintersolstånd.

Ha det så bra,

Fop