fredag 13 juni 2014

Henning Mankell: Italienska skor. Vintersolstånd

"Det är vinter i början av 2000-talet. En äldre man stiger upp ur en vak och upptäcker att det står en kvinna med en rullator ute på isen. Vem är hon? Hur har hon kommit dit?"
Vintersolstånd
Jag har sammanfattat Mankells roman som blev skriven i fyra delar:

Första satsen: Isen 
Andra satsen: Skogen 
Tredje satsen: Havet 
Fjärde satsen: Vintersolstånd (sista delen)

Fjärde satsen: Vintersolstånd

Kapitel 1
Natten till den 3 oktober kom frosten.
Det hade blivit höst. Jag väntade fortfarande på att Louise skulle höra av sig. Ännu hade det inte ens kommit ett vykort. Jag undrade vad som höll på att hända med mig. Och varför Louise aldrig hörde av sig.

Kapitel 2
flyttfåglar samlades
Ibland när jag såg ut mot havet kunde jag följa fågelhoparna  som oroligt samlades, för att sedan plötsligt börja sträcka ut mot söder.
Det finns en särskild sorts vemod som följer med flyttfåglar som ger sig av. På samma sätt som man kan känna glädje när de återkommer. Hösten stänger sin bok, vintern kommer allt närmare.
Jag tänkte på mitt liv. Varför hade jag blivit en människa som hela tiden letade efter gömställen istället för gemenskap? Varför hade jag alltid levt ett liv som en räv med många utgångar från lyan?

Till sist kom ändå ett brev från Louise som en sorts frälsarkrans för den drunknande. I brevet hade hon skickat med ett antal fotografier hon inte hade vetat om. Häpet satt jag och stirrade på bilder av Harriet och mig, tagna den gången för snart 40 år sedan.

Jag hade just gått och lagt mig när telefonen ringde. Jag blev rädd, hjärtat slog hårt. Det kunde inte vara något gott budskap som någon ville ge mig så sent på kvällen.
- Det är Agnes. Jag hoppas jag inte väckte dig.
- Det gör ingenting. Jag sover ändå alldeles för mycket.
- Jag tänkte komma i morgon om det går bra.
- Visst går det bra.

Jag kände en stor förväntan inför Agnes besök. Till min förvåning märkte jag att det gjorde mig upphetsad. I tankarna stod hon på mitt köksgolv naken med sin armstump. Jag satte mig på bänken vid bryggan och drömde en omöjlig kärlekshistoria. Vad Agnes ville visste jag inte. Men knappast kom hon hit för att förklara mig sin kärlek.

Jag bar upp Simas svärd och hennes väska från båthuset till köket. Agnes hade inte sagt om hon ville stanna, men jag bäddade sängen. Jag var nervös som en tonåring inför hennes besök.

När Agnes kom kände jag en nästan oemotståndlig lust att kyssa henne. Hennes hår fladdrade i vinden. Vi gick upp mot huset. När vi kom in i köket var Simas svärd och väska det första hon såg. Hon satte sig på en stol.
- Varför gjorde Sima det här? frågade jag. Jag kunde aldrig föreställa mig att hon skulle försöka ta livet av sig.
- Kanske hon hittade en trygghet här. Något som hon inte väntat sig.

Vi drack mycket vin.
Inne i köket hällde jag upp konjak. Jag vinglade. Agnes lade handen över sitt glas och reste sig från bordet.
- Jag behöver sova, sa hon. Det har varit en märkvärdig kväll. Jag är inte så nerstämd nu som när jag kom.
- Jag vill att du stannar här, sa jag. Jag vill att du sover hos mig i mitt rum.
'Den här ensamheten gör mig galen"
Jag reste mig och grep tag in henne. Det var först när jag försökte kyssa henne som hon började göra motstånd. Hon sa åt mig att sluta, men det fanns inget slut längre. Hon skrek åt mig men jag tryckte henne mot bordskanten och vi gled ner på golvet. Då lyckades hon få loss sin hand och klöste mig i ansiktet. Hon sparkade mig så hårt i magen att jag tappade andan. Jag kunde inte tala, jag letade efter en utväg som inte fanns och hon höll en av mina köksknivar framför sig.
Jag reste mig till sist och satta mig på en stol.
- Varför gjorde du så?
- Jag är ledsen. Jag menade det inte. Den här ensamheten gör mig galen.
- Jag tror dig inte.
- Jag skulle önska att du kunde glömma det. Förlåt mig. Jag borde inte dricka.
Hon lade ifrån sig kniven och ställde sig framför mig. Jag såg hennes ilska och hennes besvikelse.
- Du var inte den jag trodde. Jag vill komma bort härifrån så fort som möjligt.

Det blåste upp till en nordostlig storm dagen efter att Agnes hade rest.


Kapitel 3
Jag saknade Harriet
Temperaturen hade fallit, hösten höll slutligen på att övergå i vinter. Jag gick ut och såg på stjärnorna och tänkte att det snart var ett år sedan Harriet stått ute på isen och mitt liv börjat förändras.

Den sjunde december kom Louise. Hon ställde in ryggsäcken i husvagnen och följde mig upp till huset. Innan vi gick in stod hon en stund vid den lilla gravkullen under äppelträdet.
- Jag har borstat dina röda skor, sa jag.
Hon kysste mig på kinden. Vi talar inte i onödan.  Människor på öar är sällan högljudda eller använder många ord. Till det är horisonten alltid för stor.

Kapitel 4
Louise och jag bestämde oss för att fira att dagarna nu skulle bli längre. Det hade gått ett halvår sedan vi suttit i trädgården i sommarnattens dunkel. Ikväll vid vintersolståndet skulle Harriet inte vara med. Jag saknade henne plötsligt på ett sätt jag inte gjort tidigare. Även om hon var död fanns hon närmare mig än någonsin. Varför skulle jag sluta längta efter henne, bara för att hon var död?

Kapitel 5
Jansson hade ett stort paket åt mig
Det var postdag och jag gick ner till bryggan. Jansson kom dunkande på rätt tid som vanligt. Han tog upp ett stort paket som han räckte till mig.
- Jag har inte beställt något?
- Det vet jag ingenting om. Men det är till dig.

Jag satte mig i köket och öppnade paketet. Det innehöll ett par svarta skor med inslag av violett. Giaconelli hade skrivit ett kort där han meddelade att det var ”med innerlig glädje han visade mina fötter sin stora respekt”.
De passade precis så bra som han lovat.

En tidig morgon i början av april kom våren. Jag började ta bort en myrstack som fanns i vardagsrummet i  mitt hus. Det var dags nu. Det kunde inte vänta längre.
Spaden slog plötsligt emot ett klingande föremål. Det var en av Harriets tomflaskor. Det fanns någonting inuti flaskan. Jag öppnade den. Där låg ett ihoprullat fotografi av oss två, från den sista tiden vi varit tillsammans när vi var unga. Jag vände på fotografiet. Där hade Harriet ritat en karta. Den föreställde min ö. Under kartbilden hade hon skrivit: ”Hit kom vi.”

över havet flög flyttfågelsträcken
Jag satt länge i köket och såg på fotografiet.

Över havet flög flyttfågelsträcken.









författaren Henning Mankell








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar