söndag 21 december 2014

Nordens mystiska väsen: Tomten (del 4)


Mystiska väsen från Norden: Tomten.

I de nederländska (stor)städerna har vi lite eller ingen kunskap om mystiska väsen, kusliga spöken, mörka gestalter, goda eller onda andar. Möjligen är vi, holländare, lite för prosaiska för allt detta, kanske har vi bara för lite natur i närheten för att utveckla en tro för övernaturliga figurer. I Sverige är läget dock helt annorlunda....På min blogg berättar jag lite mer om några mystiska väsen.

Del 4: Tomten

Tomten kan beskrivas som en mycket liten äldre man, ofta med vitt skägg, klädd i gråa kläder och luva. Tomten är inte så stor: mindre än människor, kanske bara några decimeter hög. Han visar sig ogärna.  Tomten, eller gårdstomten eller hustomten ser alltså helt annorlunda ut än jultomten, som avbildas oftast som en tjock äldre man, lika stor som en människa, med röda byxor, röd luva och ett långt vitt skägg.

Hustomten eller gårdstomten hör ihop med en bestämd gård eller bestämt hus. Tomten har övernaturliga krafter och när han bemöts väl, sörjer han för husets trevnad och ser han till att gården har lycka med sig och att bonden blir rik.
 
Tomten antas vara den första mannen som odlade upp just den gården i det förflutna, och som inte kommer till ro efter döden, utan ska se till ”sin”gård. Det är därför han arbetar på gården hela tiden: han bar t. ex. säd i sin ränsel , han ser till hästarna och korna, han sköter och framförallt vakar över djuren i ladugården där han också bor. Det är också möjligt att gårdstomten bor under gårdens vårdträd. Hustomten håller till på husets vind. 

Akta dig!
Tomten har ett vresigt temperament; han kan vara snarstucken och blir snabbt retad och då kan han ge örfilar åt den som retar honom.  Blir han illa behandlad, lämnar han gården och tar lyckan med sig. Således är det viktigt att hålla sig väl med honom och att inte förarga honom på något sätt.
Som tack för hans arbete ger man tomten en skål gröt. Tomten är särskilt förtjust i risgrynsgröt. Men man har också hört talas om att tomten i vrede dräpte en ko när han inte fick en klick smör i sin gröt...

Det säger kanske också något om sveriges bondesamhällets värderingar att tomten, som skyddar gården, är en man, medan skogsrået, skogens och vildmarkens skyddsväsen (se en tidigare artikel på bloggen), är en kvinna.

Den svenska bilden:
Två personer som präglar den svenska bilden av tomten är Viktor Rydberg med sin välkända dikt ”Tomten” från 1881, där tomten ser efter gården en midvinternatt och funderar över människornas ändliga livstid (se nedan för den svenska och sedan den holländska texten), och Jenny Nyström som från 1874 tecknade flera julkort med tomtemotiv.

Jultomten
På holländska kallas jultomten för de kerstman, eller julmannen. Santa Claus kommer egentligen från den nederländska Sankt Nikolaus, eller Sinterklaas, som blev Santa Claus i de Förenta Staterna. Jultomten lånades in till Sverige under 1800-talets andra hälvt, främst från Tyskland, och liknar mest gårdstomten men, som sagt, mycket tjockare och större.




Viktor Rydberg: Tomten

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
 
djupt under midnattstimma.
 
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus, 
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.
 
Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
 
gott intill morgontimma.
 
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.


Viktor Rydberg: Tomte


De midwinternacht is bitterkoud    
de sterren fonkelen en blinken
in de afgelegen boerderij is iedereen
tijdens middernacht in diepe slaap
De maan klimt aan de hemel  
sneeuw licht den en spar op
sneeuw licht het dak op
alleen Tomte is wakker


Grijs staat hij bij de deur van de schuur
grijs tegen de witte sneeuwhoop
kijkt, zoals al zovele winters,
omhoog naar de maan,
kijkt naar het bos, waar spar en den
rondom de boerderij een donkere cirkel vormen
peinst, ofschoon het geen zin heeft,
over een wonderlijk raadsel

strijkt met zijn hand door baard en haar
schudt hoofd en muts...
nee, dit raadsel is te moeilijk
nee, ik los dit niet op
Wuift, zoals hij pleegt te doen,
zulke vragende gedachtes snel weg
Scharrelt nog wat rond en gaat dan op pad
om zijn werkzaamheden te doen


Loopt naar voorraadschuur en opslagruimte
voelt aan alle sloten.
In hun stal dromen koeien in het licht van de maan,
dromen over de zomer.
Bevrijd van tuig, slaag en leidsel
droomt ook pony Pålle in de stal:
de voederbak waarover hij buigt
wordt gevuld met geurende klaver




Loopt naar de omheiding waarbinnen lam en varken
liggen te slapen
Gaat naar de kippen, daar staat de haan
trots op zijn hoogste stok
In het hondenhok ligt Karo op stro
hij ontwaakt en wuift zijn staart een beetje
Karo kent zijn Tomte
Zij zijn goede vrienden

Tomte sluipt nu als laatste naar
de geliefde boerenfamilie
Al lang heeft hij gemerkt
dat zij zijn ijver waarderen
Dan op zijn tenen de kinderkamer in
en nadert het bed van de kleintjes
niemand zal het hem kwalijk nemen:
dat is zijn grootste geluk

Zo heeft hij ze gezien, vader op zoon
al vele generaties lang
slapende kinderen; maar waar,
waar vandaan kwamen zij?
Families kwamen, bloeiden, werden ouder, gingen...
maar waar naar toe?
Het raadsel dat zich niet laat beantwoorden
keerde zo terug!

Tomte klimt naar de zolder van de schuur
Daar heeft hij zijn woning en vesting
Hoog op de vliering in de geurende hooi
vlakbij het nestje van de zwaluw
-nu is het zwaluwnestje leeg
maar in de lente komt zij zeker terug
gevolgd door haar maatje-

Dan heeft ze altijd veel te kwitteren
alle herinneringen aan de reis
Maar niets weet ze van het raadsel
Dat aan Tomte knaagt
Door een kier in de wand
verlicht de maan zijn baard
Tomten peinst en piekert

Stil is het bos, het land
Al het leven is bevroren
Alleen van de waterval verderop
Hoor je heel zacht het gebruis
Tomte luistert en, half sluimerend,
Denkt hij de stroom van de tijd te horen,
Vraagt zich af, waarheen zal die gaan
Waar zou de bron kunnen zijn?

De midwinternacht is bitterkoud    
de sterren fonkelen en blinken
in de boerderij slaapt iedereen
tot aan de ochtend een diepe slaap
De maan daalt tot aan de hemel  
sneeuw licht den en spar op
sneeuw licht het dak op
alleen Tomte is wakker...


Källor:

Scandutch och Zweedsblog önskar dig en god jul och gott nytt år!


onsdag 10 december 2014

Nordens mystiska väsen: Mylingen (del 3)

I Nederländerna har vi inte så mycket kunskap om mystiska väsen, kusliga spöken, mörka gestalter, goda eller onda andar. Möjligen är vi, holländare, lite för prosaiska för allt detta, kanske har vi bara för lite natur i närheten för att utveckla en tro för övernaturliga figurer. I Norden är läget dock helt annorlunda....
På min blogg ska jag berätta lite mer om några mystiska väsen.

Del 3: Mylingen


Mylingen
En myling är en ande som vistas över de dimmiga myrarna, i de djupa skogarna, mellan de gamla stenrösena och nedanför de mörka skogsbackarna i Sverige. Ibland hör man mylingen i närheten av en gammal bondgård, ett övergivet uthus eller utedass...

I svensk folktro är mylingen ett mördat barn som sedan gömts i jorden eller till och med under golvet i stugan. Mylingen mördats av sin mor för att dölja att hon blev med barn och på det här sättet ville undkomma skammen. Barnet dödades efter födelsen, men innan dopningen, och barnet fick aldrig ett namn. Sen blev det döda barnet en gengångare, ett slags spöke.

På kyrkogården
Ibland kunde man höra gråt och barnskriksrop på hjälp: “Ge mig ett namn!”. Då kunde man rädda barnet genom att gräva upp liket och sedan begrava det i vigd jord på en kyrkogård.

I det gamla svenska bondesamhället hade begravningsplatsen stor betydelse för om man skulle komma till himlen eller inte. Kyrkogårdens jord var vigd åt Gud och det var endast de som vilade där som blev saliga. Rester efter barnlik har hittats i kyrkogårdsmurar, troligen gömda av ogifta mödrar som hade ändå försökt ge sina dödade barn en plats i himlen.

I sagor berättas det om hur unga mödrar i mörka nätter blev avslöjade när mylingen sjöng en sång om sitt öde på stället där den gömdes.

Tjejer, akta dig!
I andra berättelser börjar mylingen dia mamman då den hittar henne och slutar inte förrän den sugit allt blod ur modern, som dör. Syftet med dessa sägner var att varna ogifta kvinnor för sex före äktenskapet och att skrämma dem från att döda sina barn.

Ordet mylingen kommer från det fornsvenska ordet “myrða” eller myrding. Mylingen betyder alltså “mördat”...

En svensk folksaga:

I gården Sundshult i Naverstads socken fanns för hundra år sedan en myling som spökade om nätterna så att folket aldrig fick någon ro. En gång strax före jul hade de skomakare i gården och skomakaren satt uppe och sydde om natten. Bäst han satt där kom det fram ett litet barn och sade: 

'Varför sitter du där? Flytta dig åt sidan!'

'Varför det?' frågade skomakaren. 

'Jo', sade mylingen, 'jag vill dansa.' 

'Nå, så dansa då!' sade skomakaren. 

När mylingen hade dansat en god stund gick han sin väg, men snart kom han igen och sade:'Jag vill dansa om igen, och då dansar jag ut ljuset för dig!'

'Nej', sade skomakaren, 'det låter du bli. Men vem är du som far fram på det här viset?' 

'Jo, jag bor under nedersta trappstenen i farstubron.' 

'Jag lider stort tvång, för bytta ä' trång och benen ä' fång.' 

Vem har lagt dig där? frågade skomakaren. 

'Se efter när det blir dager så får du se mor min komma i en röd hätta. Men hjälp mig härifrån så ska jag aldrig dansa mer.'

Det lovade skomakaren och mylingen försvann. Nästa dag kom en piga från granngården med en röd halsduk på huvudet och när man grävde under farstubron hittades skelettet efter ett mördat barn. Liket fördes samma dag till kyrkogården och den brottsliga modern överlämnaddes i rättvisans händer. Sedan dansade Sundshults myling aldrig mer... 

Ur Herman Hofberg, Svenska Folksägner, Skoglunds Förlag, Stockholm 1882.


Källor:

Nästa gång: Tomten!
Nästa gång läser vi lite mer om...(jul)tomten förstås!

Vi hörs!

Fop Alers 

Scandutch