onsdag 10 december 2014

Nordens mystiska väsen: Mylingen (del 3)

I Nederländerna har vi inte så mycket kunskap om mystiska väsen, kusliga spöken, mörka gestalter, goda eller onda andar. Möjligen är vi, holländare, lite för prosaiska för allt detta, kanske har vi bara för lite natur i närheten för att utveckla en tro för övernaturliga figurer. I Norden är läget dock helt annorlunda....
På min blogg ska jag berätta lite mer om några mystiska väsen.

Del 3: Mylingen


Mylingen
En myling är en ande som vistas över de dimmiga myrarna, i de djupa skogarna, mellan de gamla stenrösena och nedanför de mörka skogsbackarna i Sverige. Ibland hör man mylingen i närheten av en gammal bondgård, ett övergivet uthus eller utedass...

I svensk folktro är mylingen ett mördat barn som sedan gömts i jorden eller till och med under golvet i stugan. Mylingen mördats av sin mor för att dölja att hon blev med barn och på det här sättet ville undkomma skammen. Barnet dödades efter födelsen, men innan dopningen, och barnet fick aldrig ett namn. Sen blev det döda barnet en gengångare, ett slags spöke.

På kyrkogården
Ibland kunde man höra gråt och barnskriksrop på hjälp: “Ge mig ett namn!”. Då kunde man rädda barnet genom att gräva upp liket och sedan begrava det i vigd jord på en kyrkogård.

I det gamla svenska bondesamhället hade begravningsplatsen stor betydelse för om man skulle komma till himlen eller inte. Kyrkogårdens jord var vigd åt Gud och det var endast de som vilade där som blev saliga. Rester efter barnlik har hittats i kyrkogårdsmurar, troligen gömda av ogifta mödrar som hade ändå försökt ge sina dödade barn en plats i himlen.

I sagor berättas det om hur unga mödrar i mörka nätter blev avslöjade när mylingen sjöng en sång om sitt öde på stället där den gömdes.

Tjejer, akta dig!
I andra berättelser börjar mylingen dia mamman då den hittar henne och slutar inte förrän den sugit allt blod ur modern, som dör. Syftet med dessa sägner var att varna ogifta kvinnor för sex före äktenskapet och att skrämma dem från att döda sina barn.

Ordet mylingen kommer från det fornsvenska ordet “myrða” eller myrding. Mylingen betyder alltså “mördat”...

En svensk folksaga:

I gården Sundshult i Naverstads socken fanns för hundra år sedan en myling som spökade om nätterna så att folket aldrig fick någon ro. En gång strax före jul hade de skomakare i gården och skomakaren satt uppe och sydde om natten. Bäst han satt där kom det fram ett litet barn och sade: 

'Varför sitter du där? Flytta dig åt sidan!'

'Varför det?' frågade skomakaren. 

'Jo', sade mylingen, 'jag vill dansa.' 

'Nå, så dansa då!' sade skomakaren. 

När mylingen hade dansat en god stund gick han sin väg, men snart kom han igen och sade:'Jag vill dansa om igen, och då dansar jag ut ljuset för dig!'

'Nej', sade skomakaren, 'det låter du bli. Men vem är du som far fram på det här viset?' 

'Jo, jag bor under nedersta trappstenen i farstubron.' 

'Jag lider stort tvång, för bytta ä' trång och benen ä' fång.' 

Vem har lagt dig där? frågade skomakaren. 

'Se efter när det blir dager så får du se mor min komma i en röd hätta. Men hjälp mig härifrån så ska jag aldrig dansa mer.'

Det lovade skomakaren och mylingen försvann. Nästa dag kom en piga från granngården med en röd halsduk på huvudet och när man grävde under farstubron hittades skelettet efter ett mördat barn. Liket fördes samma dag till kyrkogården och den brottsliga modern överlämnaddes i rättvisans händer. Sedan dansade Sundshults myling aldrig mer... 

Ur Herman Hofberg, Svenska Folksägner, Skoglunds Förlag, Stockholm 1882.


Källor:

Nästa gång: Tomten!
Nästa gång läser vi lite mer om...(jul)tomten förstås!

Vi hörs!

Fop Alers 

Scandutch

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar